Jag pratade med vännen N på telefon. Vi diskuterade som vanligt otroligt komplicerade samhällsfenomen. Han redogjorde för sin syn på det otroligt komplicerade samhällsfenomenet och avslutade med ”eller vad tror du?”.
I alla våra samtal hittills har den frågan lett till ett oerhört begåvat svar på det otroligt komplicerade samhällsfenomenet från min sida. Jag har vänt ut och in på alla aspekter som kan vändas just ut och in på. Jag har analyserat från alla tänkbara håll. Jag har relaterat till andra otroligt komplicerade samhällsfenomen. Och använt min erfarenhet. Fram tills nu.
Den här gången slog det mig. Vännen N fick aldrig något svar. Jag insåg att jag inte behövde svara. Jag behöver inte ha svar på alla frågor. Som journalist är det den stora befrielsen. Annat med journalistjobbet må vara jobbigt och svårt, men just det här – befrielse. En journalist behöver inte svara, bara fråga.
Visserligen var jag ju inte i tjänst när jag pratade med vännen N, om man nu kan säga att jag någonsin är det, men jag tar mig faktiskt friheten att applicera just denna befriande yrkesrättighet även på mitt privatliv. Så om du tänker dig att du är Magnus Härenstam och leder Jeopardy. Då har du mig bakom en av tävlingspulpeterna.
Plonk! Vad är befriande?
Okej?!?! =/ Era samtal verkar djupare o mer givande än våra! Va bra för dig! =)
Vilken speciell bild!!! =)
c: vi pratar om olika saker helt enkelt. och var inte orolig, jag ska nog svara när du ställer en fråga, men det kan vara skönt att veta att man inte behöver ha svar på alla världens frågor. puss :)