Även journalister har åsikter

Det pratas mycket om objektivitet och om vilken roll media spelar i valet. För vinklat, för ensidigt, för idoliserande. Så låter kritiken.

Klart att alla journalister har en politisk uppfattning. Vi pratar om människor som är samhällsintresserade, engagerade och har blivit journalister för att de bryr sig om vad som händer i världen. Det går inte att vara utan åsikt då. Jag har också en politisk åsikt.

Förr var alla journalister vänstermänniskor. Det var i alla fall den allmänna uppfattningen. I den här valrörelsen anklagas bland annat Aftonbladet för att hålla på högern, och publicera idolbild efter idolbild på Reinfeldt på förstasidan. Att alla journalister skulle ha bytt politisk färg de senaste 20 åren, kan det verkligen stämma?

Kanske till viss del. Att vara journalist i dag är ett medelklassyrke. Man tjänar hyfsade pengar och kan bo i hyfsade områden och umgås med likasinnade människor. Det är få som är sprungna ur arbetarklassen, redo att ta revansch för all skit de fått utstå under sin uppväxt. Snarare är dagens medeljournalister sprungna ur studerande familjer, med medelklassvärderingar.

Men det gäller så klart inte alla. Och alla behöver inte rösta blått för att man är eller blir medelklass. Det finns fortfarande de som håller på sina röda värderingar, även om de gör en klassresa, eller människor som föredrar rött även om de inte har en flanellskjorta så långt tillbaka i släktträdet vi kan klättra. Och så länge det är så, variationsrikt, så är det knappast något problem att journalister har åsikter.

Dessutom tror jag att de flesta journalister som jobbar med valfrågor gör sitt bästa för att sätta sig över sina egna värderingar. Jag gör så. Jag tänker bort vad jag själv föredrar, det går automatiskt. Att tänka kritiskt kan man göra även när man intervjuar sina egentliga favoriter. Det gäller att sätta sina läsare över sig själv, att sköta sitt jobb, inte mygla in sin egen smygpolitik i den journalistik man skapar.

Men det är intressant, det där att låtsas som att man inte har åsikter, som att man är neutral. Jag vet var jag står politiskt, men jag skulle inte få för mig att säga det i något journalistiskt sammanhang, och inte offentligt över huvud taget. Jag tror att folk skulle ha förståelse, förmodligen lita mer på mig om jag är ärlig och berättar.

Men så fungerar det inte, de flesta tiger och låtsas som om det regnar – politisk åsikt? Nej inte jag. Inklusive mig själv. Men när man gör så undervärderar man också sin egen professionalitet. Vad är det som säger att jag blir en sämre journalist om jag berättar? Oavsett har jag ju mina åsikter, de ändras inte för att jag avslöjar dem.

Det gäller att lita på att jag lyckas så bra i mitt yrke, att hålla mina åsikter isär från journalistiken, att jag vågar berätta hur jag röstar, och vara säker på att läsaren inte kan hitta mina åsikter i det jag skriver.

När misstroendet mot media och journalister växer, och det gör det har jag fått för mig, finns det bara ett sätt att återvinna förtroendet. Och det är inte att smussla med saker. Snarare är det viktigt att vara öppen och ärlig. Men att berätta om sina politiska åsikter är fortfarande tabu.