Alla fyller plötsligt 30

29 januari 2012 | Vara människa | 12 Kommentarer

Många saker kan man förutse. Andra saker kommer helt otippat. Att jag och alla andra fyller 30 i år är en av de senare.

För jag är ju i 20-årsåldern. Det har jag varit ett tag nu och det känns bra. Det är strax efter att jag har varit barn, blivit myndig, flyttat hemifrån, börjat plugga, skaffat mig några goda erfarenheter och några dåliga, och är på väg att starta mitt liv.

Men 30? Då är man ju mitt i livet, har lämnat allt det där bakom sig. I stället har de som fyller 30 ett fast jobb, en flickvän, en lägenhet, en bil och sommarsemester en gång om året. Det låter ju tragiskt vuxet och kan inte stämma in på mig.

Men verklighet och tanke är i det här fallet två olika väsen. Om knappt en månad fyller jag 30.

Om det ska komma en 30-årskris är det alltså nu, men jag känner den inte. Jag ligger inte hemma i sängen och tänker att livet är över. Jag köper inte Converse-skor trots att jag aldrig har haft det förr.

Kanske betyder det att jag har förlikat mig med tanken, att jag redan är vuxen. Eller så betyder det att jag är nöjd med vad jag har hunnit uträtta hittills. Eller så blir det desto värre vid 40.

I vilket fall stämmer 30-årsdagen till eftertänksamhet. Fram till nu har jag kämpat för att bygga upp det jag vill ha senare i livet – jag har pluggat, vikarierat och skapat kontakter med människor. Nu borde det bli dags att skörda frukten – eftersom jag varken pluggar, vikarierar eller i särskilt stor utsträckning knyter nya och hållbara vänkontakter längre.

Så kanske ska jag bara sätta mig i soffan och vänta på frukterna.

Men då har jag blivit en sådan där medelålders man som jag inte ville vara. En som är väldigt nöjd med vardagslivet och inte strävar. Och kanske är det vad en 30-årsdag handlar om – att välja väg. Att fortsätta med den ungdomliga strävan, eller att försjunka i medelålders tillfredsställelse. Det ena kräver mer ansträngning än det andra, men jag vet vad jag blir nöjdast av i längden.

Så jag accepterar att jag snart är i 30-årsåldern – för människors ålder hoppar ju tydligen i 10-tal – men jag tänker att det inte spelar så himla stor roll. Ungdomsbiljett har jag ju inte kunnat åka på sedan många år.

12 Kommentarer

  1. Ola

    Och vi som fyller 40 i år, vad ska vi göra?

    Svara
  2. papelito

    Era frukter borde ha ramlat in under 10 år nu, så det är bara att skala och äta :)

    Svara
  3. Anna Mikaelsson

    Hej!
    Jag fick en kris när jag fyllde 30. Var då jag flyttade till Stockholm. Jag har inget fast jobb, ingen egen lya men en gammal skoda och en fin familj. Undrar vad som händer när jag fyller 40 om två år…

    Svara
  4. Agnetha

    Jag tror du är nöjd med det du gjort hittils. Jag fick panik häromdan och började fundera vad jag gjort de sista tio åren. Det kändes som att en hel del tid hade gått åt till en massa onödigt dravvel men när jag började inse att jag utbildat mig, skaffat ett jobb, gift mig (!!!), köpt en gård, och dessutom skaffat barn så kändes det som att de där tio åren var ganska välfyllda, och då kändes det ok.

    För hur det än är så har det hänt en hel del sen vi bodde i Studentskogen eller hur? :-)

    Svara
  5. C

    Vilken tur att jag har några år kvar till 30…för då hinner jag (kanske) skaffa mig ett fast jobb, en pojkvän, en lägenhet, en bil och sommarsemester! :-) Men Converse-skor har jag redan! :-P

    Svara
  6. papelito

    Anna! Kanske kommer du flytta någon annanstans när du får din 40-årskris. Kanske ner till Helsingborg :)

    Agnetha! Jag är ju faktiskt väldigt nöjd med det jag har åstadkommit. Och som du säger, tittar man ända tillbaka till Baltic så känns det som evigheter och miljoner saker sedan. Jag har visserligen inte fixat barn, herrgård och maka, men ändå :)

    C! Du har all tid i världen och är ju på god väg – skor, nästan fast jobb och vad jag vet så har du ju en lägenhet…

    Svara
  7. Elisabeth

    Fyller ju också 30 i år, har blivit jättevuxen nu. Skaffat barn, kombi och hus. Men i huvudet kommer jag nog alltid ha en 23åring :)

    Svara
  8. Alexandra

    Du får en ju nästan att längta till 30. Själv har jag fast jobb, pojkvän och en weekend getaway. Tror även jag har en löneförhöjning på gång, lät det som när jag nyss pratade med facket.
    Tur för mig att jag har många långa år kvar till 30 så jag har tid på mig att ordna resterande frukter. :)

    Svara
  9. papelito

    Elisabeth, du ljuger, jag vet det! :)

    Alexandra! Haha, var det så positivt? Nja, det vet jag inte om det är i verkligheten, men det är klart att det är skönare att va 30 och ha ett jobb som jag trivs med än att va 16 och finnig :) Hur som helst är ju problemet för dig att du upplever att du har fem sköna år till 30, men att det i verkligheten kommer att kännas som 2 :) Puss!

    Svara
  10. Alexandra

    Jag sa inte fem sköna år, utan fem långa år. ;) Men iofs så går tiden så himla fort hela tiden. Det är väl det som gör att man faktiskt kommer orka sätta sig i skolbänken igen och börja så sina frön. 3 år på en utbildning låter ju som en hel evighet när man ”redan” är 25. Jag ser verkligen fram emot att bli 30, då kanske jag kan unna mig min tredje ”längre än en weekend getaway”- semester någonsin! ;) Tog ju bara 24 år innan jag tog min första två veckors semester. :S Puss!

    Svara
  11. papelito

    Semester är verkligen det bästa man kan unna sig!

    Svara
  12. Alexandra

    Åh, jag undrar hur det skulle vara att ha semester ”på riktigt” och inte behöva gå till jobbet några timmar efter man landat från resan som inte varade länge nog! Men jag har det ganska bra ändå. :)

    Svara

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *