Det är så härligt i oktober. Soluppgången som tidigare ägde rum medan jag snoozade äger nu rum medan jag sitter på tåget. Med långa, varma morgonstrålar letar den sig över de blöta åkrarna av lera, genom diset och skapar siluetter av motorvägstrafik som är på väg mot sydkusten. Vi sitter på rad, dag efter dag, låter en stund av livet passera i ett säte där någon annan sitter i morgon. Här blir ingen ihågkommen, det här är anonymitetens tåg. Men soluppgången får vi ändå njuta av. Vissa mellanrum i vardagen är vackra, men vi minns dem aldrig.
Jag undrar hur en roman skriven av dig skulle se ut. Du borde testa det någon gång! ;) När du inte är fullt så upptagen av att renovera och fixa här hemma. :P
Jag skulle troligen få Nobelpriset redan samma år ;)