Barfota i mjukt gräs när svalorna svänger runt takåsen tänker jag ofta att sommar är standard. Jag undrar hur resten av året ser ut, för jag råkar glömma. Vad gör man egentligen när stranden är blåsig och disig, skogen blöt och kall, himlen svart och tung? Vad gör man egentligen när det är vinter?
Och så kommer vintern, tränger sig på en liten bit för varje dag. Handskar blir normalt och gatorna ogästvänliga. Billjus speglas i svarta vattenpölar. Och plötsligt en dag i slutet av november är det så fruktansvärt mörkt att jag inte längre kommer ihåg hur sommaren känns.
Precis då faller de första snöflingorna lätt över landskapet. Ljudlöst och långsamt, som pausunderhållning i livet. Ställer om den inre kompassen som pekar bakåt mot soldränkta trädgårdar, till en som pekar framåt mot yllekoftor och tända ljus.
Tur att man är anpassningsbar.
0 kommentarer