I bland går tiden så fort förbi att jag inte ens hinner reflektera över det. Plötsligt har tre veckor passerat sedan jag senast var på gymmet. Eller hälsade på farmor. Tog en promenad i skogen. Fotograferade. Spelade gitarr. Eller ringde någon.
På dödsbädden kommer jag att ångra det. Att tiden bara rann förbi. Varför lyssnade jag aldrig på carpe diem-snacket och faktiskt gjorde som de förespråkade?
Som människa har vi en djupt rotad förmåga att anpassa oss till omständigheter. Är man undersysselsatt kan det kännas stressande redan på förmiddagen att passa kvällens tv-tablå. Är man översysselsatt hinner man aldrig bli stressad över att man är stressad.
Men det finns genvägar till tidsskalans ytterligheter. Att studera en flytande älv är en av dem. Oavsett hur snabbt den inre tiden går, rinner älven alltid i samma lugna takt. Ett par minuters betraktande och du är som pånyttfödd. Tryggt att veta.
Men om man faktiskt är stressad kan det också hända att man filmar älven för att titta vid ett senare tillfälle.
När man nu ska hinna det.
P.S. Jag bjuder här på en tagning från Umeälven tidigare i december, innan isen lagt sig.
Så är det min vän.
Gott nytt år! :-*
Jag är så ovan vid att någon kommenterar här att jag inte ens upptäcker det. Detsamma Agnethis! Hoppas du mår bra! :)