Jag jobbar hemifrån för att slippa corona. En oväntad fördel är att jag kan lufta mina tomater på lunchen. Jag tar dem i handen i sina krukor, håller dem så att de inte ska falla, öppnar ytterdörren och ställer dem på trappan.
Det där har jag inte fattat förrän nyligen, att man måste lufta dem. När de bara hänger inomhus hela sin uppväxt i värme och välstånd, då blir de chockade av verkligheten när de kommer ut.
Jag stänger dörren bakom mig och låter dem stå. Det ruskar i bladen från vårvinden när jag kikar på dem genom fönstret. De ser överraskade ut. De upplever ju det här helt och hållet för första gången.
Sedan jobbar jag ett par timmar och gör det jag brukar. Tills jag kommer på att jag har tomater som vill komma in. Jag öppnar dörren och de står lite hängiga och buttra. Jag hör hur de suckar. De vill in, in, in. Och det får de. Till sin plats i fönstret där de kan andas ut och vara trygga igen.
De kommer så klart tacka mig en dag. När de flyttar hemifrån för gott och hamnar i växthuset, då kommer de vara glada över att nattkylan inte överraskar dem. Eller att solen inte bränner sönder deras ömtåliga kloroplaster. Då kan jag titta på dem från fönstret och se hur de trivs i det lilla växthuset på tomten.
I tider när allt stort ramlar ihop. Då får vi ta hand om det lilla.
0 kommentarer