Därför borde alla prova att leva utan bil ett tag

9 juni 2020 | Vara människa | 3 Kommentarer

Vi hade en bil för några år sedan. Den gick bra tills den gick dåligt. När ytterligare en bil hamnade på skroten bestämde vi att det fick räcka för ett tag. Nu har vi levt billösa i drygt tre år och jag rekommenderar det till alla.

Så här är det:

Första tiden med min första bil var ljuvlig. Tid och rum löstes upp. Jag kunde vara där jag var och i nästa stund någon helt annanstans. Jag kunde lägga en hel ungdom av tidtabeller och väntan i regn på hållplatser bakom mig.

Jag körde. Längre än jag någonsin kört, ut i skogen, ut på landet, till små danska avkrokar och ända upp till Bergen. Det var fantastiskt, allt det som jag såg genom vindrutan.

Men sedan sa verkstaden att det bara var en fråga om tid innan bilen skulle bryta ihop, bara bli stående och ryka. Det kändes otryggt. I ett svep var känslan av frihet utbytt mot något annat. Mot något som gjorde att jag helst bara körde kort.

Felet skulle bli dyrt att reparera, nära halva summan av vad jag köpte bilen för, så vi beslutade att göra oss av med den. Annons på Blocket, pengar på Swish, tack och hej.

Sedan gick det en tid. Vi fick en gammal bil av en granne och den gick också bra tills den gick dåligt. Vid Allerums kyrka gick den så dåligt att den inte gick alls. Den hamnade hos en skrothandlare vars skrot nu har brunnit upp.

Mitt intresse för att äga bil var också, kände jag, bränt. Så mycket bekymmer och så mycket pengar.

Så vi räknade helt enkelt på hur mycket vi skulle sätta på sparkontot varje månad om vi inte shoppade bensin och bromsbelägg och stötdämpare och topplock. Och det var en hel del.

Så vi bestämde att vi inte skulle skaffa någon ny. Och nu har vi varit utan i drygt tre år.

Det betyder så klart att jag är tillbaka i tidtabeller och väntan. Att jag inte kan åka till köpcentrumet på en kvart. Att jag inte kan se Västersjön i kvällsljus. Att jag inte kan ta med tältet till skogen.

Men det betyder också att jag har upptäckt något annat.

Det första som hände var att jag blev mer lokal. Jag insåg att jag hade besökt allting som fanns att besöka inom en timmes bilresa från hemmet. Det var skogar, sjöar, köpcentrum, restauranger, stränder, utsiktsplatser och loppmarknader. Men det som fanns alldeles i närheten, där hade jag inte satt min fot på väldigt länge. Så i stället för att köra fyra mil bort tog jag på skorna och promenerade. Besökte blomsterbutiken i närheten, promenerade längs bäcken i grannkvarteret, köpte mat från restaurangen vid ängen, badade på cykelavstånd.

Det var en helt ny värld och den saknade dessutom bilköer och motorväg. Det var till och med så, insåg jag, att jag sparade tid på att inte ha bil genom att använda närområdet i stället för att lägga tid på körning till saker som fanns längre bort.

Men:

Är inte livet krångligare då? Jo.

Avhåller jag mig inte från att göra saker i bland då? Jo.

Blir det inte svårt att köpa jord till trädgården då? Jo.

Saknar jag inte bil i bland då? Jo.

Men annars är svaret på det mesta nej.

Faktiskt så mycket nej att jag rekommenderar alla att prova att leva utan bil ett tag. Det är en frihetskänsla att inte ha något på gatan att parkera om. Det är en frihetskänsla att inte behöva tänka på verkstadsbesök. Det är en frihetskänsla att inte behöva tänka på att alla promenader måste gå i cirklar, och i stället hoppa av bussen i Mölle och vandra över hela Kullaberg till Arild.

Så:

Vi kommer köpa bil igen. Vi lever i en tillfällig period. Men vi har också insett att den där tillfälliga perioden kan vara betydligt längre än vi hade tänkt.

Dessutom tror jag att människan mår bra av att vänta och känna avstånd. Den här omedelbara tillfredsställelsen som präglar vår samtid är förmodligen en evolutionär parentes.

Frihet stavas inte alltid bil.

3 Kommentarer

  1. Marika

    Kan vara det bästa du skrivit. Kan vara att jag tycker det för att jag är bilhatare men hur som helst: Så jäkla träffande och roligt och parant och stilistiskt säkert!

    Svara
    • Patrik Siredal

      Nu sitter man här och nästan rodnar. Tack Marika :) Visste inte att du var bilhatare dock.

      Svara
  2. Rolf

    Håller med vad du säger. Men flera år behövs inte för att få känslan. 4 månader var väldigt skönt för mig! Behövde sitta på tåget, bussen och ha egen tid. Saknar det ibland! Bor nästan i skogen nu och här finns närmaste buss ca 10 min med bilen.
    Jag ser pågatågen utanför från vårt fönster!
    Måste ha bil här.

    Svara

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *