Det bor en rastlöshet i min kropp

5 januari 2021 | Vara människa | 0 Kommentarer

Jag bär på en rastlöshet. Den gror i min kropp och har slagit rot i varenda organ.

Min fru brukar säga att jag aldrig kan nöja mig med att bara vara. Hon säger att jag alltid planerar vad jag ska göra härnäst och inte är tillfreds. Att jag liksom måste vara meningsfull hela tiden.

Det kan stämma.

Tid som inte används meningsfullt är bortkastad tid. Det är att slösa med något dyrbart. Jag kan inte bara vara, måste vara något mer än att vara. Jag måste göra något, plocka med något, lära mig något, undersöka något, planera något, skapa något och känna att jag gör nytta.

Det finns människor som kan ligga på sängen och titta i taket hur länge som helst.

Det kan jag också, men bara om det känns meningsfullt. Om jag ska göra det, ligga i taket och göra ingenting, då måste jag göra det av en anledning. Som för att stressa ner, rensa tankarna, tänka tydligare. Det är anledningar som gör det okej att göra ingenting, men att bara ligga där utan ett syfte, det gör mig oerhört rastlös.

I somras gjorde jag ett experiment.

Jag satte mig på trappan utanför lägenheten och bara satt. Ingen mobil, inga dolda avsikter, inget uppdrag förutom just att sitta. Jag satt där länge och det kändes fruktansvärt rastlöst till en början. Det kröp i kroppen och jag ville hitta en mening, funderade på alla saker jag kunde ha gjort med min tid i stället.

Men efter en stund hände något.

Den där rastlösa känslan försvann gradvis. Jag började höra fåglar längre bort i villaträdgårdarna. En granne som hamrade på något som hördes som trä. Små bin som surrade i lavendeln och jag såg hur de rörde sig med precision mellan blomstänglarna. Fiskmåsarna som seglade på luftströmmarna, föll igen och fångade en ny.

Där inne i sysslolösheten och i avsaknad av mobiltäckning fann jag den, undangömd under lager av projekt och måsten. Den fanns där och jag vet inte ens vad den heter, men det är motsatsen till rastlöshet, känslan av att inte behöva göra något alls. Att andas och vara fullt tillräcklig ändå. Den kändes varm och inbjudande, men ovan och svår att få grepp om.

Jag höll mig kvar i känslan. Jag försökte förstå den. Men hal som en badrumstvål slank den undan igen och försvann bort någonstans där jag inte kan se den.

Så är jag tillbaka. I rastlösheten, i att vara tvungen att göra något.

Det är en bra egenskap, den där rastlösheten, en egenskap som driver mig framåt. Men det är också en förbannelse att aldrig kunna slå sig till ro.

0 kommentarer

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.