Ytdesinfektion

15 mars 2021 | Vara människa | 0 Kommentarer

Det var längesen jag var på gymmet. Alla svettiga händer och alla flåsande munnar. Finns det ett värre ställe att vara på under en pandemi?

Ändå är jag där, tänker att ingenting blir bättre av att inte träna.

Jag noterar vad de andra gör och de flesta av dem struntar i att rengöra, riktiga vildingar, hoppar på maskin efter maskin som att det vore en flykt i hög hastighet. Själv är jag mer noggrann, metodisk, föredrar säker framför sorry.

Jag sprutar rikligt, ja nästan överflödigt av ytdesinfektion på pappersark från den stora rullen på väggen och rengör maskin efter maskin, låter vätskan rinna längs metallstängerna och vajrarna, låter det suga åt sig ordentligt i konstlädret på sitsen, träcka in i varje por på plasthandtagen, det får gärna stå och dra ett tag.

Molnet av ytdesinfektion sticker i näsan, fräscht, lite kemiskt.

När det har torkat alldeles lagom tränar jag och går vidare. Mellan varje maskin upprepar jag processen. Rikligt med desinfektion så att det rinner mellan fingrarna, in i varje vrå på maskinen, låt dra en stund.

Medan jag väntar på att det ska dunsta inser jag att det nästan är något rituellt över det hela, en symbolisk handling, något större än jag som människa. Det gör mig lugn att känna så, att det här är vad jag är satt till jorden att göra, en högre mening, sprita maskiner på ett gym.

Jag lyfter mina vikter och drar i mina maskiner, springer lite på bandet när ingen annan är där. Efteråt klistrar t-shirten mot magen, genomblöt.

Jag luktar på den.

Svett?

Knappast.

Desinfektionssprejen sticker långt ner i luftrören.

0 kommentarer

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.