Det är alla hemkära människors mardröm. Känslan av fuktigt trä mot fingret, där inne bland väggar och golv, där det inte borde vara fuktigt alls.
Hos oss satt fukten plötsligt i badrummet, inne bakom måleriet, i dörrkarm och tröskel. Som en vålnad som bitit sig fast under lång tid och nu växt sig så stor att det inte gick att se var den började och slutade.
Omedelbart var vi utan dusch, snart utan toalett. Vi fick hantverkare på plats och med vrålande verktyg tvingades de slita ner alltihop, kakel och klinker och dusch och toalett och golvvärme. De slet ut det fuktiga träet, svart av röta som trängt in i alla porer.
Sedan på med avfuktaren. En stor fläkt av röd metall som pumpade liter efter liter av het luft genom husets inre för att driva ut vålnadens klibbiga andedräkt. The power of avfuktare compels you.
Under tiden bodde vi i en lånad lägenhet.
Och det är här lärdomen kommer:
För majoriteten av saker vi äger låg kvar i vårt riktiga hem under hela processen. Vi hade bara haft med oss det nödvändigaste, några tröjor, underkläder, våra datorer, en och annan kökspryl, hygienartiklar och lite böcker.
Och lärdomen är den här:
Vi saknade inte våra prylar.
Alls.
Vi saknade inte vår låda med glödlampor, hyllan med skor, städhinken med alla möjliga rengöringsmedel, alla gamla papper i pärmar, våra ljusstakar, våra ombyteslakan, våra jackor, våra reservtallrikar eller vår ljusslinga.
De låg bara där hemma, osaknade, plötsligt övergivna, som ett museum över ett helt livs konsumtion. Vår konsumtion.
Och frågan jag ställer mig är:
Varför äger vi dem?
Så mycket att släpa runt på i livet. Så mycket att organisera och underhålla. Alla dessa prylar som nu är så uppenbart överflödiga. De tynger ner oss, gör det svårare att se vad som är viktigt, gör det svårare att leva.
Så kände vi när vi satt där i lånelägenheten.
Sedan flyttade vi hem igen. Rensade en smula första dagen. Men de flesta prylarna klarade sig helskinnade kvar.
Och nu tänker vi inte på dem längre, återigen fast i det naturliga med att äga.
0 kommentarer