Jag läste att människor börjar tänka på sin egen dödlighet när de fyller 40.
Nyss fyllda 40 har jag börjat tänka på min.
Den kan göra sig påmind när som helst och av vilken anledning som helst. En favoritlåt från tonåren som jag hör igen. En tröja från 20-årsåldern som jag hittar i garderoben. En plats som jag inte besökt sedan jag var 25 och upptäcker på nytt.
Men värst av allt är att titta på människor.
Det fanns en tid då alla människor saknade åldrande. Så var det för alla människor när jag var liten. Harald Treutiger i 24karat var alltid 40, mina klasskamrater var alltid åtta och Ace of Base var alltid nya.
Nu tittar jag på Harald och klasskamraterna och Ace of Base och ser inget annat än hur gamla de har blivit.
Medan jag sitter här och är upptagen med mig själv fortsätter människor där ute att bli äldre. Som att jag blir förvånad över att de åldras parallellt med mig.
Och det är när jag ser det där som jag börjar tänka på min egen död.
För 20 år sedan tog jag körkort, skaffade jobb, flyttade hemifrån, började bli vuxen.
Om 20 år framåt är jag 60.
Insikten om att de där 20 åren har gått fort, och insikten om att de där kommande 20 åren inte kommer gå långsammare, den skrämmer mig.
Men egentligen vet jag ju ingenting om det där. Döden kan inträffa redan i kväll.
Och det får mig inte att tänka mindre.
Det är som att man får syn på allt det där, hur livet hänger ihop och hur kort det är, när man är runt 40. En milstolpe på vägen. En halvvägsmarkering.
Om man har tur.
0 kommentarer