Jag hatar rosa mexitegelhus – nu har vi köpt ett

25 juli 2022 | Vara människa | 0 Kommentarer

Jag sitter inklämd mellan flyttlådor. Det är bara dagar tills vi flyttar.

Vi ska lämna vår första gemensamma bostad. Här har vi bott de senaste nio åren och elva månaderna. Med knarrande golv och egen trädgård. Här har vi hunnit fylla både 30 och 40. Här har vi haft inflyttningsfest och trappfest och efternamnsfest. Här har vi målat alla väggar själva och gjutit stolpar till hängmattan.

Vi har letat länge efter hus.

Säkert fyra år.

Vi har spanat efter vitputsade 20-talshus med spetsiga tak och rader av äppelträd. Vi har spanat efter stilrena 50-talshus i rött tegel med uteplatser av ölandssten. Vi har ratat för små hus och för stora hus. Vi har ratat dåliga områden. Vi har ratat byar på åkrar. Vi har ratat för mycket trafik och för mycket renovering. Framför allt har vi ratat riktigt fina hus för att prislappen blivit för hög.

Till sist har vi blivit uppgivna, tänkt att vi skiter i det och bor kvar.

Men då hände det.

Då dök huset som inte matchar ett enda av våra krav upp.

Och nu är det bara dagar kvar.

Vi har letat i stan och det här ligger utanför. Vi vill bo vid kusten och det här ligger inåt land. Vi vill ha nära till kollektivtrafik och det tar 20 minuter att gå till stationen. Vi vill ha söder- eller västerläge och det här vetter åt norr. Vi vill ha badrum på ovanvåningen och det här har bara toalett. Vi vill ha hus av sten och det här är byggt av trä. Vi vill ha fiber och i det här får vi inte ens ADSL. Vi vill inte ha pool, men det här har pool.

Dessutom:

Rosa mexitegel.

Och är det något jag vet, så är det att jag hatar mexitegel.

Kräk!

Men här sitter jag alltså bland flyttlådorna. Efter fem års letande och så blir det helt tvärtemot vad vi tänkt. Frun försöker lugna mig och säga att det blir bra ändå, att vi kan flytta igen om ett tag om vi verkligen inte trivs. Jag visar henne uträkningen på vad det kostar att flytta. Mäklararvode, pantbrev och lagfart. Vi har lagt en halv månadslön på flyttkartonger.

Men hur länge ska man leta då?

Om man har letat och letat och ändå inte hittar?

Ska man inte ta vad som finns då?

Jo, säger jag, det ska man. Om man verkligen vill flytta, då får man välja på det som finns. Och det här huset, det har ändå någonting som inte går att avfärda. Det har en känsla som inte riktigt går att sätta fingret på.

Det är balkongen på andra våningen utanför sovrummet. Det är den vidsträckta bokskogen precis utanför grinden. Det är de välskötta gräsmattorna och uppväxta häckarna och prunkande fruktträden i området.

Det är…

– och det här tar emot att skriva, men jag gör det ändå –

…det är det rosa mexiteglet.

För trots att jag hatar det så älskar jag det. Kanske är det precis vad vi har letat efter hela tiden utan att förstå det. Det lite oväntade. Det lite unika. Den lilla detaljen som gör att det här huset inte kan förväxlas med något annat. Det rosa mexiteglet som gör att precis det här huset bara kan stå precis här och i precis den här tappningen.

Som gör att bara det här kan vara hemma.

Ja, kanske.

Snart bor vi där hur som helst.

0 kommentarer

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.