Förväntans tider

När man är 30 år och får sin första sommarsemester någonsin blir man glad. Så glad att man inte ens reflekterar över att den till och med är betald. Sommarjobbet för att få några kronor över under pluggterminerna behövs inte. Inte heller att vara tillgänglig för vikariat dygnet runt.

Jag hade skrivit en lång lista på saker jag ville hitta på under min semester. Det var att åka till Norge, sitta under parasoll vid Medelhavet, finna inspiration på någon ö i Bohuslän, dyka bland koraller, uppleva Barcelona och fjällvandra.

Med flera av planerna har målet varit att finna lugn. Att få tiden att bli längre och njutbar. Hitta den där känslan av att dagen är hur lång som helst och att klockor inte behövs, ligga i hängmatta och läsa, eller äta långbrunch och fortfarande ha tid över.

Naturligtvis är det därför motstridigt att jag har haft så omfattande planer. Men jag känner mig själv hyfsat väl vid det här laget. Fem veckor utan inbokade aktiviteter skulle lätt resultera i sysslolöshet och tristess. Ungefär samma känsla som när man blir arbetslös och inte kan njuta av sin frihet alls.

Jag tror att jag strävar efter total frihet från planer, men i själva verket gör det mig mer stressad än motsatsen. Intervallet där jag trivs – med tillräckliga men inte för många aktiviteter – är inte särskilt brett. Att hitta balansen där jag trivs kräver sitt proffs.

Hur som helst lever mina sommarplaner ett ovisst liv i år. Jag och A skrev ju på köpekontrakt för bostadsrätt och prioriteringarna har blivit annorlunda. Det som tidigare var själva målet med sommaren – semestern – har nu blivit mer av en transportsträcka fram till flytten.

Men även transportsträckor kan innehålla glädjeämnen. Som fjordcamping i Norge och en resa till norra Italien. Och kanske är det just den här kombinationen av transportsträcka och semester som kan ge förutsättningar för den perfekta kombinationen av sysselsatthet och avkoppling som jag behöver.

Att se fram emot saker är i praktiken en större njutning än att se dem inträffa.