Ta hand om det lilla

Jag jobbar hemifrån för att slippa corona. En oväntad fördel är att jag kan lufta mina tomater på lunchen. Jag tar dem i handen i sina krukor, håller dem så att de inte ska falla, öppnar ytterdörren och ställer dem på trappan.

Läs mer

1

Sista dagen före pandemin

Folk postar bilder under hashtagen ”lastnormalphoto” på sociala medier. Sista bilden de tog innan coronapandemin förvandlade våra liv.

Det är minnen från en annan värld. Före handspritens, munskyddens, isoleringens, nedstängningens, börsfallets, arbetslöshetens, dödens och rädslans tid. De där bilderna har ett nostalgiskt skimmer över sig. Så nära, men så onåbara.

Läs mer

2

Det här med tandhygienister

Tandhygienistbesök.

Det är något med att tandhygienister alltid ska ge en dåligt samvete.

För att man inte använder tandtråd. Och om man använder tandtråd för att man gör det fel. Och om man gör det rätt för att man gör det för sällan. Och om man gör det tillräckligt ofta, typ en gång i veckan, för att man inte gör det varje dag. Och om man efter många år lyckas göra det varje dag, naturligtvis för att man inte gör det ytterligare en gång. Helst två.

Läs mer

2

77 watt

Lampan över matbordet har gått sönder och jag tar mig ner i källaren för att leta efter en ny. Jag har en låda som innehåller det mesta i belysningsväg. Med tiden har den kommit att rymma glödlampor med eller utan frostat glas, kvicksilverhaltiga lågenergilampor som tar en minut på sig att värma upp, spröda halogenlampor med känsliga spröt, samt moderna LED-lampor som kräver avancerade mikrochip för att producera diodljus.

Läs mer

2

Vad ska bort från 14 år?

Jag gör som jag brukar när jag ska skriva roman – jag gör något annat. Den här gången går jag igenom innehållet på den här bloggen. Första inlägget publicerade jag för 14 år sedan. Ni anar själv att det lurar en del pinsamheter här som jag kanske borde rensa ut.

Läs mer

2

Vindstilla

Personer som bara har varit i Helsingborg några gånger säger att det alltid blåser här. Men det där stämmer inte. Åtminstone tänker jag att det inte borde stämma. Jag tänker nämligen sällan på det själv. Visst märker jag när det tar emot på cykeln om jag har kraftig motvind, eller om alla löv i ena sidan av trädgården plötsligt flyttar sig till andra. Men den där ständiga vinden som personer som sällan har varit i Helsingborg beskriver märker jag inte.

Läs mer


1

Fokusera

Romanen. Det är verkligen ingen enkel grej. Jag har kommit en bit på vägen och känner mig stolt över det, men emellanåt blir det stopp. Som nu. Handlingen känns meningslös, persongalleriet grått och scenerna som sirap. Hur ska någon någonsin orka läsa den här smörjan om jag inte orkar skriva den? Och hur ska jag orka skriva den om ingen orkar läsa den?

Läs mer


1